Östarp - dess natur, historia och ändamål (1924)

<Dstarp



KULTlJ~ ~A~Hll m· 41t.'.::>6 CJKULTURHISTORISKA FöRENINGEN FöR SöDRA SVERIGE BOX 1095 S-221 04 LUND TEL. 046 - 150480



KULTURHISTORISKA MUSEETS ÖSTARP DESS NATUR, HISTORIA OCH ANDAMÅL Fl\STSKRIFT TILL INVIGNINGEN DEN 2 AUGUSTI 1924 AV G. ]:SON ~L l N LUND HÅKAN OII L SSONS BOKTRYCKERI l 924



GRE VIN N ANW I LHELM I N A v. H ALLWYL TILLAGNAS DENNA SKRltT



Fig. l. Ostarp N:o l vid försäljningen till Kulturhist. museet. Kn foto.N AR JAG FOR FYRTIOTYA AR SEDAN BORJADE MIN GAR· ning för grundande av ett sydsvenskt Kulturhist. Museum, låg natur•ligtvis framtiden och dess utvecklingsmöjligheter i ett djupt dunkel. En sakstod dock klar, att vi till Lund skulle flytta en gammal kringbyggd skånskgård, som i sig kunde upptaga och levandegöra de hemlösa tingen. Redanvid mitt demonstrerande i' augusti 1882, innan de under sommaren i Gärdsoch Frosta härader gjorda samlingarna från Huaröds prästgård flyttades tillLund, skildrade jag för de besökande sockenborna den blivande Skåne•gården och all dess härlighet. Och dock hava förhållandena fogat sig så, att museet ännu i denna dagbland sina övriga gamla byggnader i Lund saknar en s kånsk bondgård. Först gick den gamla märkliga Flensrnagården fr. slutet av 16QO.talet upp•förd i skifflesverk och kline, vilken jag från början avsåg att rädda, all värl•dens väg, utan att vi på grund av utrymmesbrist kunde ingripa. Den andragård, som vi också i andra hand hade på förslag: Ravlundagården, måstevi också av samma skäl uppgiva; men den fick, såsom känt är, sitt rädd·ningshem på Nordiska Museet i Stockholm. Jag vill icke här uppräkna fleragamla gårdar, som på grund av bristande utrymme och penningar glidit ossur händerna. Men när Kungl. Maj:t efter enträget klappande för »Kulturen» öppnadesin nådesdörr och beviljade det penninglotteri, som satte oss i stånd att för• 5

Concept Charta öfver Efverlöfs Bys Gata men i synnerhet Delningen till H emmanet N:o 2 emillan A boarna thersammastit.'des J then sJ kallade Toften som så.\"rskilt å·r inhiignad Ahr 1794 den 26 April /. Rönbech Gommissions Låndtmätare Fig. 2. Evcrlövs kyrkoby före enskiftet.värva det tomtutrymme, s om krävdes för återuppförande av även den skånskagården, stod målet också klart för oss, i all synnerhet sedan »Kulturens»gamla gynnare och vän Grevinnan Wilh elrnina v. Hallwy l skän kt medlen. 6

Med 30,000 kr. reserverade för ändamålet kunde vi också hoppas på fråga nslyckliga och s nara lösning. Det var i detta tecken jag genomkorsade Skåne för att söka ut det bästa,men fic k med smärta konstatera, både att det bästa och det mesta redanvar borta. Så kom jag en dag tillsammans med en annan styrelsens ledamotDirektör A. Andersson till Everlöv, en gammal urbygd i Torna, med vilkenjag under museets gryningsdagar haft livliga förbindelse r. Jag hade, om jagFig. 3. 1-1.\lvägcn vid li.llabäck. Kn fot.så får uttrycka mig, hållit denna trakt i reserv. H är fingo vi bland mycket annat,däribland den gamla k yrkobyn själv, som ännu bevarade en del av s in åldrigaprägel från t iden före enskiftet (Fig. 2), även skåda Ostarp n:r l (Fig. l). Vi sågo den gamla, vitmenade halmtäckta »kline»•gården, som verkade,som om den i tidernas morgo n med inre drivande nödvändighet vuxitupp ur den ravin, i vilken den ligger, och av samma naturnödvändig hetb livit just sådan den mot R omeleåsens blånande fondlinier tecknade sig;vi sågo jättebokarna, kastanjerna och de förhå llandevis icke mindre bux• 7

bomsträden kring gården, den märkliga frukt• och örtagård, visserligen enprodukt av modern trädgårdshemslöjd, som den sista egarinnan grävt ochplanterat me~ sa.mma kärle~ och brinnande nit varmed hon i sin vävstuga medskyttl.arna pa sma konsinka vävnader insatt rosor och stjärnor. Vi sågoutanfor gårde.~ ängarna i prunkande blomsterskrud, de skogklädda åsarna,de nnna~d~ backarna, den mystiska håldalen vid Hålabäck (Fig. 3) och m yckenannan harhghet, och vi erforo, att allt detta kundeförvärvas. Men vi kände båda, att den gårdenfick icke fl yttas, att den måste leva kvarsitt liv tillsammans med buxbomenalarna, bokarna, ängarna, bäckarna 'och åsarna. Så lämnade vi vårt meddel• .;~-_.•..j, !$ Fig. 4.ande till styrelsen, och styr• Dc trenne ,/ p_ _~;:jj\"-·-.jJ;-~,·..,.~..···\"'·• skiftena ielsen fo r ut och skådade Ostarps cgoarcal.och fann detsamma Ater blev det Grev• s~O~:f'~R?r-··l innan v. Hallwyl, som räddade ställningen, i del att hon med ytterligare 15,000 kr. ökade sin gamla gåva, så att den täckte förvärvskostnaden och ändock lämnade . något över ~iii repara• tion. För 41 ,000 kr. köpte vi alltså det gamla rusthållshemmanet Ostarp n:r 1 1f• r ·--, mantal omfattande 140 tunnland med byggnader ii i och den äldre inredning av dess sedermera avlidne il egare Jöns Persson. (Fig. 4.)Hufta.·c4shus Styrelsen tillsatte nu inom sig en särskild Ostarps• ;· lL. ·-·- _j kommitte bestående av f. Landtingsmannen J. Thygesen, Direk• tören Axel Andersson och Professor Helge Nelson, att med mighandhava »Kulturens» s peciella Ostarpspolitik och ekonomi.Varpå gick nu denna »politik» ut ?Att rädda och till sitt såväl yttre som inre helt återställa den gamlagården sådan den stod, innan den moderna tiden ryckt in med brädlagdagolv, tryckta tapeter, moderna möbler och gard inprydda, förstorade fönster.8

- Dessbättre fanns i det närmaste hela den gamla inredningen, fast undan•ställd, i behåll -, vidare att utlägga en mindre del av gårdens närmaste åker•areal t ill trevångs skifte (ännu icke genomfört), att drivas och brukas pågammalt sätt och i samband därmed förlägga hela den moderna driften och deför densamma erforderliga redskapen till en ny gård, den nu så kallade Mölle=gården, som dock med sin exteriör ej fick avvika från eller störa den gamlabygdebilden, att återuppföra de under den sista tiden försvu nna ekonomi•husen: s kvaltekvarnen, malttorkan och brytstugan, att söka återföra kreaturs•besättningen till de gamla lantraser, som fu nnos före det moderna, rationella Grim. Blomm.1. 8rok01. Grimo~. Röss..1.\"Urkon\". fig. 5. På1bctc i Sandskogsängcn.jordbrukets tid och på dem söka bygga en renässans passande för fö rhål=landen, där en okänslig och skemalisk jordbruksrationalism icke alltid varitav det goda (Fig. 5), att väl s kydda den kostliga skatt Ostarp ägde i sin natur•liga landskapsfägring, att åt trötta och hungriga pilgrimer - kultur• och natur•dyrkare bereda vila och vederkvickelse i den efter gammal förebild uppfördagästgivaregården, samt att med allt detta söka göra Ostarp till en samlings•och medelpunkt för skånskt föräd lat folk liv ej minst genom de på Tingvallenårligen återkommande Skånetingen samt att slutligen lämna en förebild fördet övriga Sverige att söka skaffa liknande centrala förbindelser av kultur•, natur• och djurskydd, varje landskap efter sin art. Naturligtvis har det funnits vänliga röster, och de finnas ännu, som varnat oss för att med vår vitt svävande Ostarpspolitik råka in på farli ga vägar, som 9

endast kunde leda till ekonomisk och kulturell ofärd. Men de många hjäl, pande händer, som redan räckts oss, tala ett mera uppmuntrande och hugne• samt språk. T ack vare dessa, bland vilka jag i första hand vill nämna Lunds bryggeribolags, Apotekarnas vattenfabriks i Lund, Direktör Axel Anderssons, Disponenten P. Pettersons, Konsul M. Engeströms för övrigt hänvisande till den långa listan på givare i penningar och natura, hava vi för en kostnad av i runt tal 90,000 kr. kunnat genomföra den plan, som ovan framställts, utan att det tillskott Föreningen själv gjort behövt överskrida 25,000 kr. Häri är dock icke värdet på de svårfixerbara naturainsatser gården själv och många välvi lliga hjälpare gjort, vilka kanske kunna värderas till 10,000 kr., inräknade. De 25,000 kronorna äro dock även de en kännbar börda, som det ligger i de synemäns och synekvinnors händer, som d. 2 Aug. och sedermera be• skåda »Kulturens» och vad långt mera är naturens verk i Ostarp, att lätta. Slutligen ännu en fråga och ett svar: Vad innebär vår Ostarpspolitik musalt sett? Delvis är frågan redan besvarad i det föregående. l korthet skulle svaretkunna uttryckas sålunda - att skapa ett levande museum -. Egentligen är detendast den yttersta och följdriktiga konsekvensen av det s. k. friluftsystemeteller, såsom vi, när tanken hos oss 1889 först gav sig ett programatiskt ut•tryck, kallade det paviljongsystemet. Men detta har lidit av - jag vill ickesäga det felet - men den bristen alt icke kunna förbindas med ett genom•fört djurskydd, Skansens bemödanden i den riktningen i all ära, eller ännumindre ett verkligt naturskydd och framför allt att icke kunna rymma denlivets dagliga gärning, som hindrar det att stelna till ett vanligt samlande avdöda museiföremål. Ehuru friluftsystemet utgått ifrån Kulturhistoriska museet, får jag bekänna,att det alltid varit med svidande hjärta som jag nödgats bryta upp en gammalgrund, och fl ytta ett gammalt hus. Här ligger gården orubbad, men ickesåsom en öde•gård, från vilken vättarna flytt, utan där de fortfarande, såvilja vi hoppas, må trivas och giva drygsel åt de skördar, som nu såsom förgenerationer tillbaka växa på tegarna och i ängarna och av gårdens folk ochdragare bringas i ladorna, till föda för folk och fä. Det nya som tillagtsinnebär endast ett återställande av vad som en gång funnits på just dennaplats. Livet har således icke upphört, det fortgår och pulserar om ocksåsakta och icke längre såsom en insats i den moderna utvecklingens rastlösajäktande efter nytt. lO

Fig. 6. Utsikt över Romclcäscn fran »Gästgivareg.irden»; Ostarps gård synes t. v. (H. N. foto juli 1924). I. Östarp s naturomgiv ni ng. Av Helge Nelson. Romeleåsens kullriga urbergsrygg höjer sig som ett blånande landmärkeför vägfararen på slätterna i öster och väster. Med Romeleåsen har ett styckeav den kärvare uppsvenska naturen liksom kastats ut på Sydskånes slätter,- en natur med urbergets klyftbranter, rundade hällar och blockrika morän•mark. Här trivs barrskogen; björk, ek och al uppträda i kamp medallbetvingaren bokskogen. Här beta kreaturen fritt på enbevuxna fälads•marker. Här rinna små bäckar upp, som porlande skynda ned för sluttning•arna och gräva sina djupa rännor i grus• och sandterrängen vid åsens fot. Det är i s kydd av denna karga, om Nordskåne och Uppsverige erinrandenatur, som Ostarpsgården vuxit upp och bevarats i dess ålderdomligt vackra Il

skick. T y utan naturens karghet och gårdens läge något fjärran från bördigkulturbygd, är det väl sannolikt, att den ej funnits till med samma ursprung•liga prägel, som nu är fallet. Där en av Romeleåsens många bäckar söker sig åt nordost ned över »Mo•slätten» till Klingvallsån, har Ostarpsgården fått sitt läge, endast l'/• km. frånbergets fot. An kunna vi kalla Röddeån - den driver Röddemölla, justdär den dansat utför Romeleåsens sluttning - och på platåkanten vid ostsidan Fig. 7. RomclcJ.scn i förhållande till »f\'\oslättcn». ~1. N. fecit. av åns här breda och fu ktiga dalbotten har gården lagts ( Fig. 7). Uppe på Romeleåsen har den en utmark, en enbevuxen, blockrik moränn-ark med ett härligt bete. Men med sin huvuddel och en andra utmark längre åt nord• ost ligger gården på de mäktiga sandavlagringar, som bilda Klingvallsslätten (Linnes «Moslätt»). Skulle man borra djupt, komme man ned i en berggrund av sandiga märglar av geologiskt sett långt yngre datum än urberget, och vilka en gång avlagrats ovanför detta. Mellan gården själv och dess ut• mark uppe på urberget ligger således den förmodade förkastning, den brist• ningslinje i den skånska berggrunden, efter vilken området öster om Romele• åsen sänkts, medan denna själv stått kvar eller t. o. m. höjts över de 12

nedbrustna områdena runt om och utgör nu en storslagen ruinlik utpost av vårt lands väldiga urbergsvidder. På de sänkta områdena ha de yngre kalk• rika bergarter bevarats, som i regel gjort Sydskåne till en bördig landsända utan jämlike i vårt land. Men här vid Ostarp, liksom på Moslätten i allmän• het ligger den märgelrika berggrunden för djupt för att ge jorden del av sin fruktbarhet. Den sand, som vilar på densamma, är mäktig men näringsfattig - ~~ Fig. 8. Ostarps faladsmark (Humlaröc.hhus) pa Romeldsen med betande boskap. och kalkfri. Romeleåsen, Moslätten samt det backiga, bokskogsrika land• skapet kring småsjöarna å ömse sidor om Romeleåsen bildar därför ett mindre uppodlat, mindre befolkat område med mer orörd natur än den skånska syd• slätten för övrigt. Det är i en sådan naturomgi\'lling, som Ostarps gård kunnat bevaras. Den nog så fruktbara, delvis leriga men stenrika morän, som bildar jord• månen på Ostarps utmark på Romeleåsen (Fig. 8), är en direkt sönderkross• 13[

ningsprodukt, uppkommen genom inlandsisens arbete, då denna gled framöver landytan. Sanden, som bildar huvudjordmånen på egendomens två andras kiften, är i och för sig en magrare, men mer lättodlad jordmån. Iblandär den grusig, ibland åter ganska fin i ytan. Den har avsatts i sjöar, sombildades här under isens avsmältningstid. Dylika små is•sjöar uppkommorunt kring Romeleåsens högre partier, då dessa började sticka upp ur detsmältande istäcket. De sandavlagringar, på vilka Ostarp ligger, äro dockavsatta i en större och vidare is•sjö, som fyllde hela Moslätten. De bilda iOstarpstrakten mäktiga, stundom plana platåer på omkring 60 m. höjd överhavet (Fig. 9). Senare ha dessa sandmassor utskurits av bäckar och varit fig. 9. Den plana 6Q.,mctcrsplat~n »Tingv.,ilcn» mcll.1n Hål.lbäcksd.tlcn och den döda dalen. Gästgivareg.lrden i bakgrunden. (H. N. foto juli 1924).utsatta för sandflykt m. m., varigenom den kuperade terräng uppkommit,som främst ger den betagande omväxlingen åt Ostarps natur. De bäckar, som komma ned från Romeleåsen, skära sig ned i smalaV,formiga dalar, så fort de från urbergets hårda moränmark komma ned isandavlagringarna. Snabbt vidga sig emellertid bäckarnas dalbottnar, iblandomgivna av brant stupande, mäktiga dalsidor, ibland åter, såsom just är falletmed Räddedalen ovanför Ostarp, b li dalarna breda, oregelbundna sänkor medmindre markerade dalsidor och böljande terräng. Det är i senare fallet sanno•likt att det ej är det rinnande vattnet, som ensamt utbildat dalen utan attdess terrängformer delvis uppkommit genom jordflytning, varvid den av vatten 14

mättade fina sanden vällt fram likt en deg, särskilt innan ännu växtlighetenhunnit binda marken men även, sedan så skett, under tjällossning vid vårtid. Ser man närmare efter, finner man emellertid också hur den smått vågigaterräng, som möter i omväxling med de plana ytorna uppe på platåerna,har en annan orsak, nämligen vinden. Några av dc böljande ryggarna äroFig. 10. l'arti fr.in J-),,J.,bäck med betande boskap. J.:n fot.med andra ord små dyner. An i dag händer det, att sandflykten på Ostarpsägor på öppet liggande mark kan vara nog så kraftig. Vackrast av alla naturpartierna inom Ostarp är den dal, som når Räddedalenstrax norr om Ostarpsgården. Jag kallar den Hålabäcksdalen (Fig. lO o. 11)efter det ödelagda lilla torp, Hålabäckshus, som ligger i dess dalbotten. Denuppkommer genom föreningen av två små skarpt nedskurna bäckdalar. När deförenas, vidgas dalbottnen och blir bred. På Ostarps ägor är dalens botten40-50 m. bred samt bildar en präktig ängsmark på torvjord och omges av12- 15 m. höga dalsidor. Bäcken ringlar fram i mjuka böjningar, kantad av 15

täta alsnår. På den fuktiga ängsbottnen prunka orchis i försommartid, ochluvdun och kabbelök ge den sina färger. Men på sidorna höjer sig bobskogen, där ej människohand röjt den undan. För ett och ett kvarts sekelsedan sträckte den sig enligt kartans vittnesbörd även upp på den jämnaplatån. Aven björk och asp samt t. o. m. en liten ekdunge bilda inslag ide små skogsfläckar som lämnats kvar av människan på Ostarps ägor. På»Sandskogens» sandiga utmark trives tallen väl. En »död» dal av intill 8 m. djup ligger strax norr om den nämnda.Gästgivaregården ligger på dess södra sida. Källdrag gör den fuktig i bottenmen ingen bäck rinner fram i den. Liksom dalarna här för övrigt vittnarFig. Il. tl alabäcksdalcn med Möllcgårdcn pa platån till höger. Kn fotden genom hela sin karaktär, att den utskulpterats av starkare vattendrag ändet som nu finnes där. T roiigen har också växttäcket ökat motståndskraftenmot vattnets utgrävande förmåga, liksom mot jordflytningsprocessen. Följer man Röddeån ned till Sandskogens utmark (Fig. 12), får mansamma intryck, att den nuvarande ån är för liten för sin stora dal. l vackraserpentiner ringlar den sig fram mellan alslammarna och har skurit ned sinsmala fåra en meter i den breda dalbottnen, som en gång skars ut av mäk.tigare vattenflöden. Aarnas ängsrika dalbottnar giva ett gott bete. På sandplatåerna, särskiltpå deras lägre och något fuktigare partier, gå råg och potatis väl till. Denlilla ån har länge drivit kvarnar. Så ha dessa växlande terrängformer ävenfått sina speciella uppgifter i en liten gårds tillvaro. 16

Vackrare naturomgivning bestås sällan en skånsk gård. A r denna själven sällsynt pärla av förnäm skånsk bondekultur, så är naturinfattningen denvärdig. Naturen bryter av mot den, som sydslättens skåning är van att Fig. 12. Parti fran sandskogcn . Den rika:·alvegetationen efter .in har som bakgrund tallskogen på sandplatän. l förgrunden den breda, här s.ndiga dalbottnen. (H. N. foto juli 1924).möta. Med sin kraftiga terräng, sina raviner och platåer, bokklädda dalsidoroch alkransade bäckrännor med sina saftiga ängar, med orchisar och kabbe•lök och Romeleåsens skogsblomma är Ostarpsområdet dock ett typiskt litetparti av det egenartade centralskånska naturlandskapet på Romeleåsens ostsida. 17

II. Ö s tar ps Hi stor ia. Arkeologiskt sett finnes det rörande Ostarp endast att anteckna någraspridda stenåldersfynd, flintredskap från periodens senare del, men inga kändafynd från vare sig brons• och järnåldern eller medeltiden, vilket naturligtvisicke innebär, att någon bebyggelse då ej funnits, även om byns namn tyderpå en relativt sen inflyttning från en äldre bygd. Denna kan i sådant fa llicke vara någon annan än den stora nordväst om Ostarp belägna byn Hemmes•torp eller såsom den under medeltiden och även senare skrevs Hemmingstrup.De under 1500•talet. då Ostrup först möter oss i jordeböckerna, före •kommande nära förbindelserna med denna tyda även härpå. Det är först i Dalby klosters jordebog ingående i Malmöhus Länsräkenskaper för 1546-17 1, vilket ju tyder på att Ostarp var ett vid reforma-tionen indraget kyrkogods, som jag fu nnit Ostrup omtalat och då i närmastesamband med Hemmingstrup, som inneslöt åtta gårdar och en kvarn, medanOstrup hade endast tvenne gårdar Aages och Oluff Jenssens, vilka varderai landgille gåvo l pund mjöl 2 och i herregästning 20 skilling och tillsam•mans med Hemmingstrup en ko. I nga jordeböcker finnas därefter bevarade före 1598. Och i detta årsjordebok, där både I lemmingstrup, Rödde och Effverlöf d. v. s. samtligekringliggande byar upptagas, saknas Ostrup helt och hållet. Men förkla•ringen härtill är lätt funnen. Genom mageskifte mellan Kong!. Mjt. och »FruBeathe Bi/de salig Otthe Brahes efterlefverske» har Ostrup under tidengenom utbyte mot tvenne gårdar på Sjelland övergått från kronoegendom tillfrälse och på den grund också försvunnit ur kronans jordeböcker. De full • 1 Riksarkivet, Kjebcnhavn. • Ett pund mjöl är likvärdigt med 20 skäppor råg eller 24 skäppor korn eller 40 skäpporhavre. 18

ständigt bevarade handlingarna till detta skifte • kasta emellertid ett ganskaklart ljus över Ostarps ställning just vid denna tid 1581-82.Med anledning av att Beathe Bildes »underdanigt for magiaug hafver verritbegierendis at motthe bekomme efthschreffvne thuende g.1arde af{ wort ochKronens Godtz udi wort Land Skonne udi 0strup /iggendis 01/uff Tordsenoch Mårthenn Jensen paaboer», befaller Fredrik Il i brev dagtecknat Fredriks•borg d. 27 Maj 1581 sina ämbetsmän på Malmöhus Corwitz Wiffert och påKallundborg Herrnand ]ull att noggrant granska och med varandra jämföraOstarpshemmanen och dc till utbyte erbjudna selandshemmanen i anseendetill »Landegilde, Eigendomme, Skouf{e, Herlighed, Rendthe och Tilliggelse»,så att båda parterna kan ske >>Skiel och fyldeste Ret» samt insända under•skrivna och sigillerade syneinstrument, tilläggande en allvarlig varning förden händelse »Oss och Kranen för Ethers Försummelse Skyld skeer udi nogreMaade for kort». 'Innan detta skifte hunnit avslutas, föreslår Fru Beathe ett nytt byte mellanen henne tillhörig gård Herritztrup på Seland mot en kronan t illhörig gårdi Torna Sandby och därtill en skogslott i Hemmestorps ora gränsande tillOstarpshemmancn, i värde motsvarande den till Herritztrup hörande skogen.Den I l Oktober samma år får Corwitz '\Xfi ffert i uppdrag att noggrant under•söka Fru Beathes nya förslag, och därvid särskilt taga hänsyn till att ickeden Kungl. jakten lider något men, samt därom inkomma med berättelse ochutlåtande. Innan '\Xfi ffert ännu erhållit detta brev, avfärdas ett nytt i sammafråga, som ännu närmare preciserar några punkter, som i det förra kunde synasdunkla. Bland annat får man av detta brev veta att bönderna på Ostarp »tillforn haf{ue hafft theris fellig udi same Skouf{, ther the haf{de liggit tillMalmö Slot.» Då Wiffert emellertid, jag förmodar icke minst av fruktan för dc repres•salier, med vilka han hotas, om hans jämförande och därpå byggda bytes•förslag i någon mån skulle komma att gå kungens och kronans rätt för nära,i underdånighet undanber sig att ensam lägga hand vid uppdraget, får han5 Mars 1582 nytt nådigt åläggande att ti llsammans med Axel Gyldensterneoch åtta villiga Dannemän med det allra snaraste begiva sig till Hemmestorpsskogar »och siiden af{ forne Hemmingstrup Skouff the Gaarde udi Ostrup somhun af{ oss bekommer nest och best beleilichst udlegger hinde W ederlag forhuis Skouf{s Parti hun her udj Landitt (Scland) oss tilskifft haffuer efther thend• Riksarkivet, Kopenhamn : Skaanskc Registre ilb Anno 1582 ad. Annum 1588. 19

Besictelse ther paa giortt er, lignenthis och leggendis thett emod hueranditt,-efther som vij plege att skiffte med Adel/en, och hvis I udj saa Maade af{forne Skouffue hinde udleggendis wower, att [ thett fraa thend anden Skouffaffmercker, Widlöfftighet och Thrette, som udj Fremtiden kunde ther af{ for•aarsagis att forekomme, etc. Härmed tyckas svårigheterna för skiftet vara övervunna och den 8 Sep•lember samma år utväxlas mellan kronan och Fru Beathe de handlingar som från kronans sida hava till överskrift: »Mageskiffte emellom Kong. Matt.·s ochFru Beathe Bilde Otthe Brahis Eftherle{fuerske. Ut sequitur.» 1 och från Fru Beathes sida: »Fru Beathe Bildes Gienbreff paa fornenffde mageskiffle saa liudendis.» Märkligt nog begår man å båda sidor det felet att placera Ostarpsgårdarna i Benstrups (Blentarps) socken. Brukarnas namn känna vi redan av det föregående. Deras årliga utskylder hade före s kiftet belupit sig t ill 21 skäppor mjöl, 12 sk. i kopenningar, 4 lass ved, 8 tunl\or kol samt 20 s k. i herregästning och 8 sk. i fogdegästning. Det slutliga mageskiftet blev icke fullkomligt det samma som från början avsetts. Jämte Ostarpshemmanen erhöll Fru Beathe den närliggande »Rödemölle Nie/s Mö/ler iboer» med 30 s keppor mjöl i årlig utskyld. Den gård i Sandby hon hade önskat kunde emellertid icke tilldelas henne, för• modligen på grund av betänkligheter rörande jakten, utan hade hon istället bekommit en mindre gård i Gårdstånga. Däremot hade hennes sega kamp för lämplig tilldelning i Hemmestorps skog krönts med den framgång, att hon fått sig tillmätt bärande skog, som av »O/dinge» beräknats giva ollon åt 60 svin. Vissa förbehåll funnos här såsom i alla mageskiften rörande kronans återvinnings rätt och ersättning för skada, som kunde tillskyndas den nye egaren »{or wor Wanhiemels Bröst Skyld». Fru Beathes »Gienbreff» är något omständligare än kungabrevet, men innehållet naturligtvis detsamma. Aven hon å sin sida förbinder sig och sina arvingar att hålla Kongl. Matt:s skadeslös för eventuell förlust på egendom, landgille, härlighet och ränta »{or min Wanhiemels Bröst Skyld». »Gienbreffet», liksom kungabrevet skrivet på pergament, är undertecknat och sigillerat av Fru Beathe samt »erlige och welbyrdige Mend minne kiere Sönner» Jörgen Brahe till Gundestrup och Knud Brahe till Knudstrup. Hennes älste son den redan världsberömde astronomen T ychos namn saknas däremot. 'Se Bil. l. 20

Fru Beathe dog på »Lundegaard» d. 18 O kt. 160S samt begrovs jämte sinman Otthe Brahe, som avlidit redan IS71, i Kågeröds kyrka. Till vilken avhennes många barn Ostarp gick i arv kan icke direkt dokumentariskt påvisas.Men för att finna arvsvägen till Dorthe Rosenkrandz, som sextiosex år senaresålde Ostarp till D:r Christian Foss, få vi antaga att det först gick till hennesdotter Sofia, gift med Herr Otte Thott till Näs, Eriksholm och Sövde. Handog redan IS88, medan Fru Sofia överlevde honom i SS år och under tidenhann ingå ett nytt äktenskap med Erik Lange, som hon också överlevde i30 år; en av hennes söner med Otte Thott var den rike och mäktige TageThott, den s. k. Skånske kungen, som avled år 16S8 och var fader t ill Riks•rådet Otte Thott, f. 1607 och död redan 2:ne år före fadern. Denne OtteT hott var gift 2:dra gången med Dorte Rosencrandz, som även hon mångaår överlevde sin man. Redan 16S9 nämnes hon i Malmö läns jordebok såsom ägare till 2 mantal,Adelns utsockne Frälse, O starp. Åboarvoro då N iels Christensen och AndersNielsen. l de följande årens jordeböcker upptagas Ostarpsgårdarna såsomhörande till Sövde - ytterligare 1/ • mantal har då tillkommit; medan där•emot de tvenne gatuhusen i samma by räknas till Simontorp. Dessa hadeenligt 1616 års jordebok upptagits och uppbyggts på »Kungl. Maj:ts grunderher i Lehnit» samtidigt med fem i H emmestorp, två i Evedöv och fyra iRödde, alltså en hel liten kolonisation. De första innehavarna voro PederJensen och Anders Lauridscn, vilka var och en hade att i tantgille erlägga enmark, »som di först i åhr haffer udgiffvit och herefter åhrligen skal skylde».Dessa gatuhus redovisas därefter i J ordeboken såsom kronans ända tillRosk il defreden. Det var år 167 1, som Fru Dorthe sålde sina Ostarpshemman till Profes•sorn i medicin, Curatorn för Lunds universitet D:r C hr. Foss. 1 Foss varen rik man, som väl vetat begagna sig av orostidens sjunkande konjunkturerför att kraftigt öka sina possessioner, så t. ex . köpte han av Ove Thott ickemindre än 14 hemman i samma socken, vilka samtliga jämte Ostarpsgårdarnai sin ordning av ho nom försåldes till Svenska kronan. Detta köp eller byte mellan kronan och Dr. Christian Voss avslutadesår 1674. Ostarp räknades då till 2 hela mantal. vilka med Niels Christens•son oc~ Anders N ielsson såsom brukare ingingo i bytet, '/• mantal fort•farande tillhörande Sövde och brukat av Sven Anderson. T venne gatuhus1 Se Lunds univ:s historia av \Vcibull och Tegner, 2 del, sid. 19. 21

kallade Humblehusel och Brogerup, innehades av Bengt Jönsson och Rasmus1bsson, och tillhörde Simontorps i Blentarps socken belägna säteri. Det skånska kriget gick så illa åt Ostarpsgårdarna, såsom det vid speci•fikation över hemmantalen efter hållen rannsakning 1677 framgick, att av NielsC hristenssons gård ' /• låg öde och av Christen Ports, den andre åbon viddenna tid, endast 1/ • var »behållen». När därför efter krigets slut åtgärderfig. 13. Evcrlövs kyrka och kyrkogårdsport. I:n fot.för indelningsverkets genomförande vidtogas och i samband därmed ny man•talsjustering verkställdes, reducerades Ostarp, som jämte Rödde och Hemmes•torp tilldelats kavalleriet, till ett mantal. Detta försiggick 1681 och de försterusthållarna voro den redan nämnde Nicls Christensson samt GudroundGundersson. 1 1688 års jordebok står fortfarande Niels Christensson kvar på n:r l samtsåsom ny ägare på n:r 2 lagläsaren i Torna härad Alexander Scharp. Gatu•husen tillhöra fortfarande Simontorps säteri. 1697 års mantals längd för Torna, Bara och Harjager upptar Nils Jönssonistället för Niels Christensson, medan Scharp, som nu kallas för inspektor, 22

fortfarande såsom rusthållsförman sitter på n:r 2. Man erfar av längden, atthan är änkling samt för sitt gårdsbruk har två drängar och två pigor. Från år 1705 äga vi den vackra av lantmätaren Olov N aeringh utförda»geometriska» kartan över den året förut företagna uppmätningen av Os~arp,här återgiven i färgreproduktion. Beskrivningen t ill kartan ingår såsom Btl. 2.Den lämnar en karakteristisk och ingående b ild av de agrikulturhistoriskaFig. 14. Evcrlövs kyrkas inre. Kn fot.förhållandena icke blott på Ostarp utan lika mycket för b rukningssättet, teg•skifte, mulbete och skogsdrift i allmänhet vid tidens byahem i T ornahärad och Skåne. Den inledning, som föregår detaljbeskrivningen, meddelardels vad vi av jordeböckerna förut visste, såsom att byn bestod av tvennehemman här åter upptagna till två hela mantal, en mölla, »som nyligen blivituppförd av åboen på n:r 2» d. v. s. av inspektoren Scharp, samt trenne gatu•hus, av vilka det ena var »ryttarestuvan», där alltså den indelte ryttaren vidSödra Skånska Kavalleriet bodde, dels en mängd upplysningar om skatter,själva produktionen, benämningarna på tegarna och de spridda jordlotterna,deras fördelning mellan åboarna o. s. v. 23

Annu 1718 lever Scharp kvar på n:r 2, liksom n:r l fortfarande innehavesav Nils Jönsson. En gravsten, som ännu finnes bevarad i Evedövs gamlaärevördiga kyrka, ett av våra vackraste och bäst bevarade medeltidsminnen,(Fig. 13 o. 14) meddelar: Sub Saxo hoe Condi sua Ossa curarunt ConjungsAlexander Scharph Zi(m)onis f. Denatus die . .. Anni J7 ... et MargaretaElisabeta Kunen Maritum Die JO Novembris Anni 1688 Antegressa, J esumFig. 15. A lexander Scharphs och hans Fig. 16. Lagcrcrcutzka gr.wstcncn i hustrus gravsten i Evcrlövs kyrka. Evcrlövs kyrka.visuri cum tuba die Canit. I den välhuggna stenens fyra hörn läsas dess•utom orden : Fide. Deo. Ejusque. Promissis. Att stenen blivit huggen någongång i början av 1700.talet kunna vi antaga efter som Scharp, låtit för sigsjälv inhugga detta hundratal ; men sin dödsdag har han aldrig fått angivenin hoe saxo (Fig 15). I 1719- 24 års jordeböcker möta oss helt nya ägare nämligen Lars Larsson,som under Scharps senaste år tyckes ha varit hans gårdsbrukare, och ErickÅ kesson. Endast ett gatuhus eller torp, Baggarp, upptages vid denna tid. 1725 inträdde en stor förändring med Ostarp. Båda gårdarna köptes avProfessorn i grekiska vid Lunds universitet Peter Estenberg. Han var född 24

i Stockholm år 1686 och son till kamreren i kammarkollegium Peter Olson,som b livit nobiliserad under namnet Estenb erg. Ostarpsgårdarna drevoshärefter i sambru k. 1 Länge behöll Estenberg emellertid icke sin Ostarps•posthon. Sedan han 1727 blivit utnämnd till kyrkoherde i Jemshögs ochN äsutns pastorat, det på sin tid åtminstone till arealen största i stiftet, ochåret därefter låtit prästviga sig för att kunna tillträda pastoratet, sålde hanOstarp 1730 till Generalauditör Jakob Lagercreutz.' Anda till sin död 1756satt denne kvar på Ostarp. Från Lagercreutz förs kriver sig otvivelaktigt denansenliga gårdsanläggning, som synes ännu på Roselis karta av 1799, den påsamma karta markerade franska trädgårdsanläggningen med de ännu bevaradebuxbomsträden i »Kulturens» Ostarps t rädgård samt den rudimentära karp•damm, som även kan skönjas nere i dalen söder om Kulturgården. I en stenhög utanför Everlöfs kyrkogård h ar jag funnit en stenplatta meddenna inskription: Graf Ste/1 H örande till General. Auditören WählborneHerr Ja cob Lagercreutz och dess familj Ar J71:8 samt på Ostarps gravplatsunder ett par yngre överliggande stenar den, liksom den förra, här (fig. 16) awbildade stenen, vars hårt slitna inskriptioner ännu undandragit sig min tolkning;men vars trenne reliefb ilder i dräkter från mitten av 1700•talet framställandeen herrekarl i t idens förmins kande allongeperuk med en dam på var sida,alla tre hållande en b lomma i handen, med tämligen säkerhet kunna antagasframställa C och hans båda hustrur, så mycket mer som Ostarpsnamnet kanläsas. Båda stenarna hava nu återuppsatts i kyrkans vapenhus. Enl igt ProstenJ. H . Schreils år 1830 upprättade kyrkabeskrivning låg Lagercreutzska grav•stenen mitt i kyrkan och C:s värja satt fästad på väggen mitt för gravarna.Värjan förvaras ännu i kyrkan. Generalauditör Lagercreutz efterträddes såsom ägare av Ostarp av sin son,auskultanten i Göta hovrätt, Karl Lagercreutz, som 1761 avled i Stockholm,1 Se vidare Cavallin : Lunds stifts herdaminnen, del. V, sid. 329. ' Enligt Anrcp: Svenska adelns ättartavlor var han son av D:r Jakob Lang. Själv var hanforst krigsfiskal, adlades 1716 28/t, jämte sina syskon. för faderns förtjänster (introd . 1719 undern:r 1199) fi ck general•.1uditörS<titel 1722; t 1756 ' /• på Ostarp i Torna härad och Skan e, ochbegraven i Evedövs kyrka. I-lan avfärdades 1712 den 10 dec. iill Stockholm av kongl. radctoch fältmarskalken Magnus Stcnbock med berättelsen om den dagen förut vunna segern vidGadcbusch. - Gift l:o med Maria Roscnsparrc, f. 1699, dot ter av landshövdingen Birger Baaz,nobil. Roscnsparre, n:r 1589, till Roscnlund, med. Ann~1 Tigh. - 2:o 1731 12 med Inga Maria /8Hallcnborg, f. 1709 ·:tt / t i Malmö, t 1750 \" 1• pa Ostarp och begraven i Evcrlö\•s kyrka; dotterav häradshövdingen Sven Hallcnborg, nob il. Hallcnborg, n:r 1736, till Rydsgård med MariaPontin. 25

när han såsom huvudman för sin ätt bevistade riksdagen. Aven han liggerbegraven i Everlövs kyrka. Med Lunds universitet, där han gjort sina studier,har han förbundit sitt namn genom stiftandet av ett stipendium. Genom arv övergick nu det odelade Ostarp till svågern, den frejdadehävdatecknaren Sven Bring nob. Lagerbring. Han hade 1745 på Ostarp in•gått äktenskap med den då icke mer än 15•åriga Maria Beata Lagercreutz, somavled redan 1760, alltså ett år före brodern. Det var under Lagerbrings mestproduktiva tid, som han var ägare av det vackra och för sin tid helt säkertkomfortabla Ostarp. Och vi äro kanske berättigade att antaga, att den lugnaferievistelsen på det fagra Ostarp, som helt säkert var honom kärt, ej minst där•för att han här vunnit sin unga brud, icke varit utan betydelse för hans storalivsgärning. Lagerbring innehade Ostarp till 1781, då han sålde det till Hov•junkaren Silfwerskiöld, som tvenne år senare avträdde gårdarna till InspektorRasmus Akerberg. Redan följande år tyckes emellertid Akerberg ha såltn:r 2 till Nils Heljeson men återfinnes ånyo 1790 såsom ensam ägare avbåde n:r l och 2 Ostarp. Huru härmed förhåller sig vill jag emellertidlämna osagt, ty redan två år därefter upptaga jordeböckerna ånyo både honomoch Nils Heljeson såsom egare av var sin Ostarpsgård. Roselis karta visar emellertid, att det vid denna tid på Ostarps ägor ickefanns någon annan gårdsanläggning än den lilla herregården men väl sexsmärre utgårdar eller större torplägenheter, tre på »Kulturens» nuvarandeOstarpsområde och tre vid Orehusen, där landsvägen mellan Veberöd ochEverlöv skär Röddebäcken. (Se kart. Fig. 17.) Agaren av Ostarp n:r l , Nils H elj eson, bodde i Everlöv, där han ocksåägde en gård. Rasmus Akerberg hade en dotter Kristina, som 1787 ingick giftermål meddåvarande Kronolänsmannen Johan Magnus Krok. 1791 flyttade Krok sedanhan gjort tjänstebyte med Engström till Ostarp. Här dör hans hustru 1794i en ålder av 32 år i »barnsnöd, sedan det döda fostret dagen förut blivithenne frånskilt genom doktors biträde från Malmö.» Den 5 Sept. 1799 inlämnade Krok en skrivelse till Kungl. Bef:de medbegäran om laga skifte av inägorna, »som nu äro delade i oräkneliga småbitar», mellan n:r l och n:r 2 Ostarp, till vilket förra, ett halvt mantal, hanuppgiver sig vara ägare. Skrivelsen remitterades till lantmätaren Rosell, somredan samma höst företar nödiga uppmätningar och rörläggning för denägodelningskarta, som han nästa år »författar». Den verklige eller åtminstonenominelle ägaren av n:r l Rasmus Akerberg ingav dessförinnan den 7 april 26

';)lo- : O<~.... .,;;-- ~ l !:: ...,.~,.·~: ! \"' ~ ~: 6- -\"\"'''!\"\".': ~ !!:. > •O ~ ..~. ] \"5' .;1;t 5 ....: iL\":\" 27

1800 en ny skrivelse i samma skiftesyfte, ur vilken liksom ur jordeböckernaframgår att det andra Ostarpshemmanet n:r 2 är delat på trenne ägare. Den 3 Maj s. å. infinner sig Roseli efter erhållet förordnande och, sedanvederbörande jordägare blivit i laga ordning kallade, tillsammans med till•kallade närodemän att företaga förrättningen. De trenne ägarna av n:r 2,Nils Heljason, Nils Mattson och J öns Svensson, infunno sig visserligen, menendast för att inlämna en protestskrivelse; men för övrigt ville de, såsomRoseli skriver i sitt protokoll, »av tredskhet och motvilja sig ej med någon=ting befatta ulan vägrade alldeles vid graderingen vara närvarande». Taxe•ringen utfördes det oaktat med stöd av 1783 års Lantmäteriförordning utepå marken av lantmätare och nämndemännen. Den nämnda i tonen men•lösa protestskrivelsen är, såsom av bilagan framgår, ett sannskyldigt prov påhaltlös advokatyr helt på sidan av saken, då Krok och Åkerberg dels ickebegärt skifte av annat än inägorna dels erbjudit ägarna av n:r 2 att självavälja, vilken hälft de önskade - och sedan göra upp sig emellan - ellerockså avgöra saken genom lottkastning. Skrivelsen kan därför förklara Krokstvenne dagar senare angivna något impulsiva svar. Han glömmer emellertidi detta, att det var han själv som först, utan att ens nämna sin svärfar, begärlaga skifte, då han förklarar, att »i detta såväl som allt befinnas dessa åboarkonfysa och obändiga. Min svärfar inspektor Akerberg är den som begärt ocherhållit förordnande till Herr lngeniören Roseli att utföra enskifte etc.» Förövrigt uppmanar han bönderna och deras ledare »att taga brillorna på näsanoch öpna ögonen>> samt slutar med att »ödmjukligen anhålla» å sin »svär=faders vägnar att få ägorna lagligen utbrutne och i enskifte lagde ulan av=seende på dessa obilliga människors orimliga påstående». l sin tjänsteskrivelse rörande den misslyckade förrättningen avgiven d. 12 Maj uttalar sig lantmätaren ganska skarpt om böndernas tredskhet och denförsummelse och utdräkt, som därigenom förorsakats samt de hinder den lagt i vägen för Lantmätarens övriga göromål och anhåller på den grund, att de måtte ställas till laga ansvar. Däremot prisas »Krokens» uppträdande särskilt för hans erbjudande av »tagelott», vilket erbjudande han emellertid samma dag återtagit på grund av böndernas trilska. Den 23 Maj 1801 ingav Roseli till vällovliga skiftesrätten ansökan om fastställelse på den gjorda fördelningen, vilken emellertid icke kunde bifallas, vadan allt tills vidare förb lev vid det gamla. Ar 1801 står Krok även i längderna upptagen såsom laglig ägare av 28

Ostarp, medan Akerberg, som dog först 1809 vid 84 års ålder av ålderdoms•bräcklighet, lever såsom inhyses. Förhållandet mellan Krok och bönderna blev naturligtvis icke förbättratefter enskiftesfrågans fall, även sedan han 1802 utbytt sin länsmansbefattningmot kronohejderidarens i Torna, Bara, Harjager, Ljunits och I-lerrestad.Krok, som helt säkert hade ett något hetsigt gemyt, vilket bland annat fra m•går därav, att han en gång åtalades vid Dalby ting för att med pinliga medelhava sökt pressa en student till bekännelse om falskmynteri, förvärvade sigmed rätt eller orätt namn av bondeplågare, samt ansågs i hög grad sniken. En vacker dag året efter Åkerbergs död brinner det gam la Ostarp ned- av vådeld eller mordbrand blev aldrig utrönt -. Kroken flyttade tillDalby samt sålde Ostarp n:r l '/• mantal till Anders Pälsson i Värby, Barahärad samt 1/ • mantal till Helje N ilsson, son av den förut närode NilsHeljcson på n:r 2. Kro k tog avsked 1828. Han befann sig då i så stort armod, att han i sinavskedsansökan ber om ett årligt underhåll »{Ör att slipp.1 gå med tiggarstaven». Anders Pälsson står ännu i 1811 års mantalslängd upptagen såsom boendei Värby, där han ingått gifte, ty på Ostarp funnos efter b randen ännu ickenågon gårdsbyggnad. Följande år synas emellertid de trenne gårdar, somfinnas upptagna på Orströms karta av 1831 hava blivit uppförda, emedantvå av brukarna då bo på platsen. Man har alltså, lagt alla planer på enutskiftning, vilken eljest nu tycks hava legat nära tillhands, åt sidan och,med de trenne nyuppförda, hopträngda gårdarna bildat ett nytt byahem avgammal typ. Åboarna vid denna tid äro alltså Anders Pälsson på n:r l ' /•mantal, l:felge Nilsson på n:r 2 1/ • mantal och n:r l ' /• samt Per Nilssonpå n:r l 1/ • mantal. Sagan täljer att när Anders Pälsson byggde sin nya gård, den som »Kul•turen» nu eger, fick han i trädgården en natt se, hur det »blossade». Feno•menet upprepade s ig flera gånger och slutligen tog Anders mod till sig ochbegav sig försedd med stål, som han kastade efter blosset för att binda skatten, till platsen. Han hörde då en stämma, som bad honom att icke störa »gastafriden», så skulle det gå honom och hans släkt i alla tider väl, men i annat fall skulle sjukdom och olyckor följa, tills släkten i tredje led dog ut. Men nyfikenheten och habegäret voro för stora. Han grävde och grävde, tills han träffade på en kista full med penningar. Det var Krokens dolda skatt. Enligt samma saga skulle Krok då redan vara död av de skador han fått vid eldsvådan på Ostarp. 29

Anders Pälsson behöll penningarna. Rikedomen tillväxte visserligen påOstarp; men hälsa och trevnad, täljer min sagesman, försvunna och medHanna Bengtsdotter Anders Pälssons sondotter utdog hans släkt.De svårigheter, som på grund av misstänksamhet och konservatism upp•tornade sig och hindrade det första försöket att vinna laga skifte i Ostarp,voro 30 år därefter övervunna. Aven denna för sin tid ganska efterblivnatrakt hade under åren haft tillräkligt tillfälle att se de fördelar, som genomenskiftet vunnits på andra håll och som kommit alla parter till godo.När därför frågan 1831 väcktes på nytt, var det icke en utan alla treOstarps byamän som önskade utskiftning och denna försiggick också utanalla slitningar med erkännansvärd snabbhet. Den 21 September inställde sig Kommissionslantmätaren Orström eftererhållet förordnande i Ostarp med tvenne gode män båda från Veberöd föratt förrätta taxering av ägorna och därefter överlägga med åboarna om plan•läggningen av ägoskiftet. Dessa voro Helje Nilsson med ' /• mantal son tillden vid förra tillfället tredskande Nils Heljesson, Rusthållsförmannen AndersPälsson innehavaren av Ostarp n:r l 1 mantal samt gästgivaren i Everlöv /•Per Nilsson med 1/ • mantal. Det uppsatta taxeringsprotokollet (Bil. 4) före•drogs, godkändes och underskrevs med några smärre förändringar, varomägarna sinsemellan överenskommit i all sämja..Därpå företogs besiktning av själva gårdarna, varvid man började medHelje Nilssons. Man konstaterade att stugalängan var av ekekorsvirke medlerväggar under halmtak i gott stånd, att de tre med henne sammanbyggdauthuslängorna voro uppförda i samma byggnadssätt och även de i gott stånd,att bli gården hörde en trädgård »med många frukt• och vilda träd».Anders Pälssons gård som nu eges av »Kulturen» visade samma bygg•nadssätt och beskaffenhet; även här fanns en »större trädgård med mångafruktbärande och vilda träd». Atskilliga av dessa torde ännu finnas kvar.Gästgivaren Per Nilssons gård hade endast tvänne lagårdslängor till bonings•huset men visade för övrigt samma byggnadssätt. Den hade en oinstängdha~e med några större körsbärs och vilda träd. Aven denna gård var i gottsk1ck. Vi böra härvidlag erinra . oss att samtliga gårdarna nyuppförts kortefter branden 1810. Dagen därefter fortsattes förhandlingarna och då enade man sig om föl•jande ägofördelning: Helje Nilsson fick östra delen av byns gemensammaägor, däri inbegripen den närmast liggande delen av Orehusbackarna, -den nuvarande Sandskogen, på andra sidan landsvägen. Delningslinien gick30

från Evedöv mot Hemmestorps rågång. Helje åtog sig att mot erhållandeav den stadgade utflyttningshjälpen av etthundra rdr bko, som skulle eftermantal fördelas på de båda andra åboarna, utflytta sin gård mot öster, AndersPälsson på N:r l s kulle däremot kvarbo. Hans egor, Kulturens nuvarande,kommo att omfatta den västra delen av den gamla gemensamma arealenmellan Hemmestorp och Röddes rågångar bort till Hålabäck omkring 70tunnland samt de längst bort belägna 40 tunnlanden i Örehusbackarna (sand•skogen). Däremot förvärvades de 32 tunnland fäladsmark på Humlarödshus,som visserligen förut under en följd av år brukats av åbon på n:r l Ostarp,utan att dock vara hans egendom, först 1920 till gården. l äldre tid tillhörde Humlarödshus Simons torps säteri. Slutligen fick gästgivaren Per Nilsson med rättighet att kvarbo ett s kifte på 40 tunnland beläget mellan de båda andra samt 12 tunnland i sandskogen även denna mellan de båda större lotterna. Förrättningsmannen och godemännen föreslago dessutom, att Helje Nilsson skulle i betraktande av det långa avståndet och svårigheterna för hämtande av byggnadsmaterialer av publika medel erhålla två Riksdaler för varje honom tilldelat geometriskt tunnland vilket skulle göra omkring 350 rik sd aler. Delningen b lev i sin ordning fastställd och utflyttningen skedde i över• enskommen ordning. Ar 1838 utskiftades och bebyggdes ytterligare '/• mantal av Helge Nilssons egendom och först därefter den 9 dec. 1843 avslutades laga skiftet å ägorna till Ostarps by vid Torna härad ägodelningsrätt i Dalby efter in• laga från kommissionslantmätaren M. Ohrström, som då begär fastställelse ej blott på skiftet över hela byalaget utan även på klyvningen mellan n:r J o. 2 den 6 oktober 1838 samt å skogsskiftet av den 17 aug. 1839. Nu flyttade också åbon på n:r 2 sina gårdsbyggnader längre ner på sin plan, så att Ostarp n:r l kom att ensamt ligga kvar på den gamla bygrunden. Och sådant låg det med samma byggnader endast med den ändringen att boningshuset blivit ut• dragit i väster i jämbredd med den västra ladugårdslängan samt att ett fri• stående svinhus för några år sedan tillkommit när »Kulturen» blev ägare. Däremot hade de nu återuppförda ekonomihusen: skvaltekvarnen, malttorkan och brytstugan under årens lopp försvunnit, liksom de båda torplägenheter, som ännu på Orströms skifteskarta äro markerade på N:r l Ostarp. Men vi vilja återknyta den av redogörelsen om enskiftet avbrutna succes• sionsordningen på Ostarp. Anders Pälsson på n:r l efterträddes vid sin död 1838 av sin andra son 31

Bengt Andersson, f. i Vårby 1808, d. 1888. Den äldre sonen Pål hade döttredan i unga år. Bengt Andersson gifte sig med Bengta Nilsdotter frångranngården »Stampen» (Stora Röddes by). Hon var född 1818 och d. 1895.l deras äktenskap föddes tvenne döttrar, av vilka den äldre, som var sjukligoch till systern mot årligt underhåll testamenterat sin förmögenhet, dog ogift,medan den yngre Hanna Bengtsdotter f. 1850 gift med Jöns Persson, går=dens siste egare, ärvde hela stället. J öns Persson var en stilla, fridsamman. Han avled efter någon tids sjuklig het vid 61 års ålder år li23 kortefter det han undertecknat köpekontraktet med Kulturhist. Föreningen. Hanshustru Hanna Bengtsson, som gått bort några månader förut mars 1922, skild•ras såsom en under sin hälsas dagar ovanligt viljestark och duktig kvinna, enäkta skånsk mora, lika omtänksam i den inre hushållningen som hon varskicklig i sin vävstol och i sin trädgård, varom allt de fulla kistorna medkonstvävnader lika väl som hennes ganska enastående trädgårdsanläggningartala ett tydligt språk, utan att behöva förstärkas av de diplom hon för bådadessa gärningar bar hem. 32

III. Landthushållningen på Östarp i gamla tider. Enligt Nrerings beskrivning utgjorde den till de båda hemmanen hörandeodlade jorden, omkring 115 tunnland av 370, fördelad på tvänne vångar:Ostre och Västre vång, av vilka den senare och den största innehöll ickemindre ä n 89 tegar, medan antalet tegar i Ostre vång endast uppgick till 39.Av dessa brukade Scharp 45 i Våstre och 19 i Ostre vång, medan åbon pån:r l Åke Gertsen hade under plogen respektive 44 och 20. Härtill kommo54 ängslotter, av vilka några lågo spridda inom Everlövs bys ägoareal. Avdessa ägde Scharp 28 och Åke Gertsen 26. Icke alla ängarna höstades år•!igen. Det fanns till och med ängslotter, som avverkades endast 2 år eftervarandra, för att därefter ligga öde i 6 år. Avkastningen av ängarna varnaturligtvis högst olika. Medan de bästa kunde lämna 2 ' / • lass på tunn•landet, gick avkastningen på de sämsta ned till '/~ lass och kvaliteten vardärefter, mestadels »surstagg». Å kerjordens brukningssätt var det gamla skånska. Den fick alltefter sinbes kaffenhet vila under 6 ända till 18 år, varefter man gödslade och tog tvåtill fyra grödor. Detta brukningssätt har för övrigt vad den sämsta jordenbeträffar ännu icke gått helt ur hävd. Man plöjde med tre eller fyra pardragare för den tunga träplogen, som alltid var försedd med en framkärra.Skörderesultatet blev i bästa fall 6 korn efter kornet. Såsom medelskördberäknade man emellertid efter gödning icke mer än 4:de kornet. De sädes•slag som förekommo voro de samma som nu, naturligtvis med undantag förpotatisen, i vars ställe man odlade rovor. Någon vintersäd såddes icke, ochvete var lika okänt inom Everlövs socken 1705, som det är det i denna dag.På den bästa jorden sådde man korn, på den sämre råg eller havre samtrovor och bovete, vilket senare före risets införande spelade en viktig roll i 33

den skånska hushållningen. En linåker saknades icke heller, och särskilda hagar för kål och humle funn os vid varje gård. Alexander Scharp ägde dessutom en frukt• och en kalvhage. Aven gatuhusbesittarna hade sina från de allmänna vångarna skilda jord• täppor och ängslotter, gemenligen kallade lyckor. Skogen, fäladen, torv• och lertäkten voro för hela byn gemensamma. Den förra huvudsakligen bestående av bok och något ek, d. v. s. bärande träd, spelade också en viktig roll i tidens hushållning. Såsom vi av det föregående sett, fick Fru Beathe Bille sig av Hemmestorps ora tilldelad skog, som läm• nade ol lonbete för sextio svin; och på Olov Naeringhs tid synes att döma av kartan och beskrivningen skogen och dess betydelse icke hava förmin skats. Särskilt på det nuvarande ' /• mantal Ostarp n:r l, som tillhör »Ku lturen» var skog och äng helt dominerande. Den förra huvudsakligen högskog av bok, förband utan avbrott Hemmestorps och Rödde skogar. Däremot fanns vid denna tid knappast någon upptagen åker på denna tredjedel, undantagandes några mindre till gathusen hörande lyckor. Såväl Ostre som Våstre vång fö llo helt utanför »Kulturens» nuvarande domän. Helt annat är förhållandet enligt Roselis karta av 1799 och 1800. Det mästa av den gamla högskogen är hugget och har ersatts av odlad mark, sådan denna nu var d. v. s. huvudsakligen av det sämsta slaget som låg J2 till 16 år öde, under vilken 6d ljungen han väl rota sig, innan denflåhackades och brändes, för att efter tvenne skördar ånyo läggas att vila,när icke »flaugsanden» under tiden satte liv i spelet. Naturligtvis hadeunder denna tid även en del bättre jord kommit under plogen såsom denej obetydliga husmansjorden utmed Röddes egor, som brukades av tvennedär boende torpare. Men den dåliga sandjorden i det såkallade J-1 ultet ochNorrelyckan, vilka nu äro skogsplanterade liksom den mästa arealen i sand•skiftet de s. k. Orrehusbackarna, låg då dels såsom öppen sandfl ykt delssåsom åker av det ovan skildrade tertia slaget. »Täpperis» fick man av surskogen i ängarna och på fäladen. Det mestabyggnadstimret, såväl ck som fur, måste man däremot hämta från annat häll.Jakten var helt säkert givande, fisket däremot obetydligt, inskränkt till deforeller man kunde fånga i Röddebäcken eller de karuser och sutare, somfunnos något mera rikligt i den stora mölledammen, troligen en relikt av enmindre sjö, som upptagit hela ängen öster om »Kulturens» gård, och varomnågra icke igenvuxna sumphålor vittna. Annu 1705, när Naeringh ritade sinkarta, upptog den en areal av 30.000 kvadratalnar. Utom detta fi s kevatten 34

finnes strax söder om gården märken efter en karpdamm, som torde förskriva sig från Ostarps glansdagar på 1700•talet, då Estenberg, Lagercreutzarna, Lagerbring och Silversköld efter varandra härskade över hela det odelade Ostarp. Den fra nska trädgården med sina delvis ännu bevarade buxbom• häckar, vilken jämte den ganska ansenliga gårdsanläggningen med sitt från den i öppen kvadrat byggda ladugården skilda corps de logis, framträder ännu tydligt på Roselis karta av 1799 (Fig. 15). De samfällda ägorna, som voro fattiga på sten och därför icke heller lämnade material till »stengären», inhägnades liksom nu med grävda diken och med - vad som nu däremot icke förekommer - risgärden på de ur dem uppkastade vallarna. Naeringhs beskrivning upptar icke mindre än 2.500 famnar löpande diken, det vill i nuvarande mått säga omkring 5.600 meter. Det är tydligt att boskapsskötseln på gårdar sådana som Ostarp skulle s pela en viktig roll. Svinuppfödningen, i hög grad beroende på ollonskogen, känna vi redan av Fru Beathes byte. Naeringh ger i sin beskrivning också en an• tydan därom, när han talar om den sköna skogslotten bestående av bok, varav åborna, när 6den är, kunna hava ollo~ efter gode mäns utsago. Nöd• torftigt mulbete fanns också såväl i vångarna (avrad) som i skog och på fälad, och ängarna lämnade ärligen omkring 60 lass hö. Det senare är natur• ligtvis icke mycket, när det gäller en jordegendom på 370 tunnland, även om den är av den relativt magra beskaffenhet som Ostarp; men med hjälp avhalmen gick det väl att hålla det 20-tal fäkreatur samt det 30•tal hästar, somtorde ha funnits i byn. Vad de senare beträffar, gick det så mycket lättaresom den gamla skånska hästen, vilken hade sin stamhärd i Färs och östraTorna var en så kallad utgångshäst, som icke tärde synnerligt på det in•höstade foderförrådet Några bestämda uppgifter på h uru stora kreatursuppsättningarna voro påOstarpsgårdarna före eller efter deras sammanslagning och före enskiftet ägerjag visserligen icke; men ur bouppteckningar, som finnas i Ostarps gårdsarkiv,och vilka rätt ingående beröra förhållandena i kringliggande byar, torde vi varaberättigade att sluta oss till, hurudana förhållandena voro även här. Av dessa bouppteckningsutdrag (Bil. 5) framgår, vilken stor roll hästavienspelade före enskiftet och utflyttningarna. Om vi t. ex. välja såsom typis ktexempel det oss närmast liggande fallet, hemmanskombinationen n:r 2, '/•mantal Ostarp och n:r l O, '/3 mantal Everlöv, finna vi visserligen att detsamlade antalet fäkreatur var något större, 17 emot l4 hästar, men också attbland de förra icke funnos mer än 4 mjölkkor men 4 oxar, 3 battingar, 6 35

kalvar och kvigor, d. v. s. att hela antalet dragare på de båda gårdarna, vilka nu, sedan den dubbla arealen jord kommit under plogen, ledigt skötas med 4 par, då krävde det dubbla antalet eller JO hästar och 4 oxar. Annu star• kare framträder detta - vår tid skulle kalla det missförhållande - vid Stora Röddegården, där på '/• mantal hästantalet var 12 mot 8 fäkreatur, av vilka dessutom 2 voro battingar d. v. s. blivande dragoxar och endast tvenne voro mjölkkor. Fig. 18. Pärla och Lotta med föl, svart.l Färsingar, på. bete i Sandskogcn. Kn fot. Men med tanke på att man spände 6 å 8 dragare för plogen blir för.hållandet förklarligt nog, liksom mjölkkornas ringa antal förklaras av mjölkensnästan uteslutande användning i det egna hushållet, vadan den icke kundetillföra huset några nämnvärda kontanter, utan måste dessa, såsom Naeringhockså meddelar till täckande av skatter och andra utgifter utvinnas av dehästar och den slaktboskap man kunde avyttra. Härvidlag spelade naturligtvisockså får• och svinaveln en roll, om också fåren under en tid, då alla klädertillverkades i hemmet, höllos mest för ullens skull. Men hästen var i allafall Tornabondens A och O. 36

Hurudan var nu denna häst, den egentliga gamla skånska hästen, sådanhan speciellt i de båda hästrikaste häraderna, Torna och Färs, frambragtes ochspriddes icke minst såsom armehäst över hela landet? Aven härpå ger os~de anförda bouppteckningarna i någon mån svaret. Till färgen var han tallmänhet svart eller brunsvart. I Ostarps-Everlövsgårdens hästbestånd in•gingo 1804 tio hästar av denna färg, den äkta gamla skånska färgen, medanav de återstående tre voro s kimlar och en blackig (f ig. 18). för sina goda egenskaper: medelstorlek, härdighet, lättföddhet och, vadjag som pojke ständigt hörde: »han är hår» d. v. s. han kunde arbeta och Fig. 19. Ungboskap av gammal l;mtras däribland Kolsa och Svana på Hu miaröds fälad.slita ont, nöja sig med vad bete som helst samt framförallt icke åldras i förtidd. v. s., i fall icke något särskilt »ohäll» stötte till, vara arbetsför inemot 30·årsgränsen, hade han helt säkert sitt fria ungdomsliv såsom utgångshäst påde vida skogs• och fäladsmarkerna i östra Torna och Färs att tacka. I hög grad belysande för den skånska hästaveln är en jämförelse med detockså betydande hästmaterial, som ingår i bouppteckningen efter korpralScharpenfeldt i Västra Varlinge, $kytts härad. Bland de sju hästkreaturenbefinner sig endast en svart, medan två äro brunbläsiga, en helt brun, tvågula och en blackig. De falla således nästan helt utanför den traditionellaskånska hästfärgen och skvallra starkt om främmande »förädlande» mflytande. 37

Härtill torde kanske också hava bidragit den erfarenhet rytterikorpralen gjorti Pommern. Även beträffande fäkreaturen äro bouppteckningarna belysande. De läraoss, att färgen är förhärskande röd (Blommor och Rössor); men även attrent svarta s. k. Kolsor och mer och mindre rödbrokigt färgade Dragor,Grimmor, Hjälmor, Geror o. s. v. förekomma. Den gamla fö reställningenom den vita kon såsom lyckoko finnes ej blott i hela Skåne och Sverge,således även här, utan hos de flesta indoeuropeiska folk. Den vita kon här•stammade från trollens boskap; hon var en gissla frå n dessa och därmed ettskydd för hjorden speciellt mot vargarna, men även mot allt annat »ohäll».Där man hade den sällsynta lyckan att genom någon atavism äga en sådanko, fi ck hon också alltid äran att vara bjällerko. Hennes namn var i södraSkåne Svana och i norra Lilja. Icke i mannaminne har emellertid, såvidajag kunnat erfara, någon sådan helt vit ko fun nits i denna trakt. Den vitakviga, som nu pryder hjorden på Ostarp och som vi hoppas skall uppbärade gamla traditionerna hava vi förvärvat från Andrarum i A lbo härad (Fig. 19).Tjuren var alltid röd eller rättare sagt »svartmuskig». Svinen spelade en minst lika stor roll under denna tid som i vår egen.O llonår hörde till de välsignelser från ovan, om vilka man särskilt bad, ochnär de inträffade och »gärena» på hösten voro uppgivna, gingo svinen i storaflockar på byens eller ofta flere byars gemensamma ollonskog. De s kyddadesig i regel genom kraftig kooperation själva mot vargarna men kunde underdet rus, som bokollonen ansågos meddela, bliva rätt så farliga för ensammavandrare, särskilt om dessa voro åtföljda av en hund. Men till jul, när denstora slakten företogs på de feta, icke utan besvär hopsamlade, djuren, somunder två till tre månader njutit sitt fria liv i skogen, fick man också det läckraollonfläsket att lägga i sin kål och den ollons kinka, som där man hade bärandeskog, aldrig saknades i prästens tionde. I den natura skatteprestationen ingicki regel också ett eller flera svin. Dessvärre har det ännu icke lyckats oss attmed Ostarps kreatursbestånd införliva fullt rena avläggare av den gamla ras,som ännu för 50 år sedan utgjorde det enda bestånd man kände på bond•gårdarna i Skåne. Svart• och rödfläckiga med hög borstkam, långt spetsigttryne med väldiga betar, kindpåsar, långa ben och kraftig knorr på svansenbökade, grymtade och solade de sig i sommarvärmen vid husväggarna i dengamla bygatan eller inne på gården såsom den talande nutidsbilden förövrigt också visar (Fig. 20). Fåren hade sin huvudbetydelse genom ullen, särskilt den svarta, som 38

besparade fä rgningen. Men även för den allmänna hushållningen och fata•buren voro de av icke ringa värde. f prästens kvecktionde ingick alltidt iondelamm och i staden kunde man också, om man hade »häll vid önandet»,sälja ett och annat påskalamm. Själv åt man icke så dyrbar föda, såvidadet icke gällde att utnyttja ett får eller lamm, som rivits av varg eller räv. Först Fig. 20. Gardsinteriör med »svartplättcda» svin samt Färsinghingstc n Taman. Kn fot.när det var uttjänt och ej längre kunde bita starrgräs, fick det gå i den egnakålen, ty för de gamla får, baggar eller »bedar», man då slaktade, fanns ingenannan marknad än hemmamagarnas. Men väl saltade och rökade voro får•bogarna såsom husmanskost icke att förakta, om de också ingalunda kundemäta sig med det »gåsakyd» som ingick såsom en kraftig ingrediens i detskånska fästhus hållet. l ängarna och häckalyckorna i Evedöv förde ocksågässen en ideal tillvaro från den dag de utkläckts i gåsabänken, tills den 6 39

stora Mårtenslakten försiggick. Aven den gav ett ej oviktigt bidrag till de handpängar, mor behövde. Ty inkomsten av »fylet», gäss och höns var i regel hennes, när icke mannen var en »gnue». Man levde dock i en ständig ängslan, såväl när det gällde lammen som gässen, för räven, vilken i dessa trakter alltid tyckes hava trivts synnerligen väl. Om jag till sist nämner hönsen med den granne guldglänsande tuppen på »måkullen», bina i hagens halmkupor, vilka gåvo »söde» samt den hese gråbrune gårdvaren med sin spetsiga nos, sina korta uppstående öron, sin tjocka hals och cirkelböjda svans, kunna vi lämna kreatursbeståndet, sådant det för l 00 till 200 år sedan tedde sig i E verlöv och Ostarp. U nder 1700•talet tyckes priset på kor, oxar och hästar hava ställt sigtämligen lika. Aven om man här liksom på våra egna bouppteckningar fårräkna med en rätt så kraftig marginal nedåt kunde man i alla fall beräknapriset för en god häst eller ko till lO a 12 specieriksdaler, det vill i nuvarandemynt säga 50 kr. Får• och svinpriserna ställde sig därefter. Ett får betaladesmed 4 eller 5 kr., ett svin med 10 till 15 kr., medan man för en smågrisendast fick l kr. eller samma pris som för en gås. Men fick Ostarpsbondenockså icke sina produkter högt betalda, kunde han dock, när han på denstora fastlagsmarknaden i Lund avyttrat sina ök, i sin ordning köpa billigt.Han kunde få 6 kontrollerade silvermatskedar för 8 å 10 kr., ett tennfatför 2 kr. och en mortel med stöt för l kr., en sättugn av järn för 20 a 25kr., en större järngryta för 2 kr., en järnpanna för 50 öre etc. för ett parselar med tömmar fick han betala 15 till 20 kr., värdet på ett par s tövlarvar 3 kr., på ett par skor l: 50, en skinntröja med silverknappar värderadestill 10 kr., en blå vadmalsrock (s. k. kjol) till 7 kr. Men dessa senare artiklarhörde ju icke till det, för vilket man, när det icke var på auktion, utgavnågra kontanta pängar. Skräddaren och skomakaren arbetade i hemmen medde råvaror, gården själv frambragte, för födan och lämplig naturaersättningsåsom ett lass ved, foder eller hjälp med körslor o. s. v. 40

IV. Östarp under «Kulturens)) spua. inledn ingen har jag framställt de principer, som lett Kulturhistoris kamuseet vid planläggandel av sin »Ostarpspolitik». Att de ännu icke i denna stund kunnat fullt genomföras, har jag sam•tidigt angivit, något, som varje vaken iakttagare f. ö. själv kan se. Detgäller särskilt det gamla s kiftesbrukets återinförande på den närmaste åker•jorden, undantagsstugans i gammalgården inredande på gammalt sätt samtmjölkproduktionens koncentrerande på ostberedning - det enda sätt, på vilketden feta mjölk, som våra allt annat än högmjölkande kor lämna, kan»rationellt» t illgodogöras - ty även vi ämna införa en viss rationalism i vårt»irrationella» jordbruk. Då de långt utdragna underhandlingarna om inköp av den hemmansdelav det gamla Ostarp n:r l, som begränsar oss mot öster, för att därifrånleda den moderna driften, blevo resultatlösa, måste vi i mars d. å. beslutaoss för att bygga den nya gård, som vi kallat möllegården, för att därigenomkunna frigöra gammalgården från all modernitet. Med den nämnda inskränkningen beträffande undantagsstugan har gammal•gården också nu återfått sin gamla karaktär i såväl det yttre som det inre.Vad vi först hade att göra, var att återställa den gamla brunnen, därefteratt avlägsna den moderna inredningen i »fähuset» och ersätta den med denäldre traditionella med tvärgående »båsrader», vidare att med förebild frånännu på vinden liggande gamla blyinfattade fönster återställa hela fön ster•infattningen, sådan den var för tjugo år sedan, att tvätta rent allt korsvirket,som under de sista åren blivit överkalkat, att ersätta brädgolvet i daglig•och sommarstugan med lergolv, att från påklistrat takpapper befria de brun•glänsande loften samt att från vindar och bodar plocka ned den gamlastugoinredningen och återinsätta densamma på sin forna plats. Härvid hava 41

vi emellertid i några begränsade fall fått gå utom det gamla inventarietoch komplettera detsamma dels från granngårdarna dels från museets egetTornaförråd. Aven rustkammaren, som nu befanns torn, måste fyllas med dragon•mundering från den tid, då gården var ung, delvis med nygjorda plagg, såFig. 21. Ostarps boningshus med trädgärdsparti. Kn fot.att den gamle dragonen, som för tio år sedan skyldrade för avsked, efter \att i trettio år hava ridit för Ostarps rusthåll ännu en gång på Ostarps storauppståndelses dag, skulle få fullgöra sitt värv. Men en ting, som den nya tiden bragt nytt, ändrade vi icke. Det varträdgården (Fig. 21). Icke därför att den ännu i sin moderna omdaning 42

rymde relikter från sin gamla franska herregårdsperiod, däribland verkligjättebuxbom, utan därför, att den var ett levande uttryck för en kvinnas,gårdens sista egarinnas, varma skönhets• och naturdyrkan samt praktiskasinne. T rädgården är nämligen nästan in i minsta detalj Hanna jöns Pers'verk. Och detta hennes natursinne och fasta vilja hava vi även att tacka för,att de jättebokar, som mot väster beskugga trädgården och gården icke fingofalla för bränslekommissionens yxor. Den nya gården, som är avsedd att komplettera den gamla, står nu färdig.Den s kall lämna bostad för gårdsfogden, vilkens kvarboende i gammalgårdensfig. 22. Möllcg.lrdcn med •Stabbamöllan• fr.ln Vipeholrn vid Lund. Kn fot, undantagsstuga intill denna dag varit hindret för dess arkaisering; den skall vidare i sina portlider rymma de j ordbruksredskap, som den moderna jord• bruksdriften kräver, samt på sina loft mottaga en del av jordens gröda ochi sitt stall de kreatur, som icke rymmas i den gamla gården. Vid sidan om denna -, Möllegården (Fig. 22), åt vilken den givit sittnamn, tecknar den gamla Vipeho/mskvarnen frå n Lunds utkant, en hundra•femtioårig »stabbamölla» av den speciellt skånska typen, sin svarta silhuettmot himlen och fångar, om vinden är god, dess kraft för att jämte vatten•kraftsbrodern nere vid bäcken mala den råg, som Ostarps tretton tunnlandvida rågfält skola lämna. 43

»Skvaltan>>, vattenkvarnen (Fig. 23), har icke gjort samma långa resa somstabbamöllan. N ågra stenkast längre ned vid Räddebäcken har dess stenarmalt Ostarps råg, även den, som vuxit på n:r l alltsedan den kvarn, somfrån Lagläsaren Scharps dagar här arbetat i mer än tvåhundra år för etttjugotal år sedan blev riven.Fig. 23. Skvaltckvarn som flyttats frän Ostarp n :r 2. Kn fot. Den vattenspegel, som mölledammen breder ut nedanför den gamla välvdastenbron bidrar icke minst att öka intrycket av den stämningsbild som gårdenlämnar. När man passerat bron och skådat »skvaltan», mölledammen och fördäm<ningarna samt uppfångat vattenbruset, när dammluckorna dragits upp ellerhjulet rullar, möter en ny syn. Nedanför den höjd, där stabbamöllan lyftersina armar mot skyn ligga fla nkerande denna ännu två av gårdens nyuppfördaekonomihus (Fig. 24), oumbärliga fö r den gamla tidens självhushållning. -Mältan har flyttats hit från en annan granngård, Slampen i Stora Rödde.Den är ett veritabelt gammalt korsvirkes »klinehus» återuppfört efter alla 44

konstens regler med vertikala stavar mellan ekstolparna för att giva stadgaåt den inpackade stampade leran samt halmtäckt såsom alla hus i denna påråghalm rika trakt. Mot denna rådande taktäckning strider emellertid det andra huset medsitt torvtak på näver och sin risfl ätade gavel. Men så är det icke heller någon:ornabo. D et var m_ig icke möjligt att finna någon gammal bevarad brytstugal dessa trakter och pg fick därför i detta fall gå icke blott utsocknes utanutom häradet ända bort till Albo, där jag i Agusa, Andrarums socken fanndetta för den gamla linkulturen nödvändiga attribut. Mycket av »brydan»eller »bastan» som hon också, bevarande minnet av sin andra användning,Fig. 24. Brytstugan och mältan på var sin sida om Stabbamöllan. K\" fot .kallades, är visserligen icke original. Att flytta stenen, som b ildade väggarnah~de varit meningslöst, likaledes att taga till vara den ursprungliga grästorven,navern och cnegrenarna. Det blev alltså huvudsakligen såsom modell Agusa»bastan» här gjort sin tjänst. (Fig. 25.) Men den slingrande vägen går vidare under bokar och alar. Från denmindre bron stiger den upp mot Tingvallen - Skånetingens samlingsplatsmed talarstol och flaggstång och nalkas nu det vilans och vederkvickelsensställe, som bär det gamla gästvänliga namnet gästgivaregården. (Fig. 26.)l denna sohda gårdsanläggning med sina båda hus finna vi en förminskadnyupplagd upplaga av den gamla Kallinan (»Kalla in han») vid Malmö:~ppförd i korsvirke och tegel med halmtak och takpannsrad, »homejor», b ly•mfattade fönste r med gröna luckor. Allt verkar så inbjudande, att vi omöjligt 45

kunna underlåta att träda in och här omgivna av de granna rosor och tul• p~ner, som den skicklige bygdemålaren framtrollat på väggar och dörrar, k~nn~ oss försatta i en så intim, harmonisk hemmastämning, att vi med nöd• vandighet också måste hängiva oss åt de förfriskningar, som vänliga händer mot en billig penning bjuder. Till de modärna inslagen i Ostarpsanläggningen hör också den under lummiga bokar uppförda dansbanan, som under sommaren även kan tjänstgöra Fig. 25. Brytstuga efter modell från Agusa, Andrarums socken, Al bo härad. On fot.såsom matsal för större sällskap. För övrigt erbjuda dals kränterna på Ting•~allens sidor kostnadsfria matsalar för dem som inse, att denna fagra naturIcke får kränkas med kvarlämnade måltidsräster. Redan i inledningen har jag nämt vilken vikt styrelsen fäste vid Ostarpslitnyttjande för räddandet av de gamla husdjursraserna. Ar 1923 blev därförför mig en av ständiga resor fylld undersökning av kreatursbesättningarna id~ enligt modern uppfattning mäst efterblivna trakter av södra Sverige.Fors t och främst gällde det att rädda den gamla skånska hästen gemenligenefter sin huvudstamort benämd Färsingahästen. Från min barndom i södra 46